Funderingar i bergen med Dalai Lama.

Den smala vägen. McLeod Ganj, Dharamsala, Indien.  Den 18 juni 2012.

Häromdagen gick flyget till Sverige, enligt min returbiljett.
Jag var inte med.

Mina fötter tar mig på promenad i bergen i stället, början på stigen är precis bakom den lilla skolan och skratt och stoj från barnen följer mig länge in i skogen. Stigen är stenlagd, naturstenen som finns här har lagts i någon form av ordning, skönt att hoppa på stenarna, balanserar mig fram och letar mig ganska tvärt uppåt, på en lång smal väg!

Mörka, nästan svarta, fjärilar drar fram över stigen. Ibland måste jag bara stå still när dom nästan krockar med mig, dom är vackra med ett lite ljusare mönster på vingarna. Flaxar sina vingar hela tiden, dom har ju ingen förmåga att glidflyga utan dalar sakta ner mot marken så snart dom slutar flaxa, verkar ju jobbigt att vara fjäril… också!

250770_10150895870558316_1409372406_n

Har gjort så här några dagar nu, tar en promenad åt något håll, gärna uppåt till de lite svalare luftlagren. Bestämmer att jag ska gå en timme och sedan slå mig ner och njuta, läsa lite, fika lite. Här i Dharamshala går det faktiskt att hitta ställen att få vara alldeles ensam på, något som är nästan omöjligt i det överbefolkade Indien.

Stigen går förbi en téservering en bit upp, lite för tidigt ännu och jag åt en rejäl frukost innan jag gick så jag traskar vidare. Väljer en ny stig lite mer åt nordost, ser att den går längs med en brant bergssida men med inte allt för brant stigning så det här blir bra.
Flugor gillar färsk åsneskit mycket bättre än get-bajs-pluttar konstaterar jag när det passeras en åsneskit med så mycket flugor på så att man knappt kan se bajset, det ser liksom levande ut!

“”-Vad hände när jag lämnade Manali egentligen? Mina tankar vandrar iväg när jag går här, steg efter steg på en stig jag inte vet var den går.
Tog en bil från Manali och hamnade i Mandi, en stad utan några som helst turister i. En stor kontrast till det livliga Manali som jag tyckte det var skönt att lämna, alltså själva staden, omgivningarna var underbara men staden fick ta emot alldeles för mycket folk nu, så mycket att det blev obehagligt att vara i de centrala delarna, kaos, både i trafiken, butiker och matställen.
I Mandi såg jag bara till Indier. Inte ett enda västerländskt ansikte lyste mot mig och jag blev inte heller uttittad allt för mycket vilket ju kan vara fallet på vissa ställen utanför turiststråken. Mandi kändes inte så vackert och är en liten stad i Indien och här fick jag se lite småstadsliv, en livligt frekventerad marknad, en vacker Bazar liksom nedsänkt mitt i staden med en liten park, en park som var ren och faktiskt inbjöd till en vilostund.””

Där! Mellan stenarna på stigen upptäcker jag något väldigt litet och väldigt rött…. smultron… Javisst, där mitt på stigen växer ett par smultron, alldeles illröda och de minsta fullt mogna smultron jag någonsin beskådat! Noggrant sköljda smakade dom alldeles vansinnigt sött, gott!

“”Tänker på mitt rum i Mandi, nog det skitigaste rum jag någonsin sovit i, ler när jag tänker på det. Mitt i stan, dörrar som knappt gick att stänga, utanför satt det män och sorterade tomglas, takfläkten med den vickigaste upphängning jag sett och gungandes så att fläktbladen nästan tog i taket, någon hade TV-n på med högt ljud en annan spelade musik, allt ljud som försiggick runt omkring mig och ändå sov jag rätt så gott den natten. Det hjälpte att tänka på kossan jag såg på min kvällspromenad, kossan som låg så tryggt sovandes bredvid en refug/rondell mitt i vägen, till synes helt opåverkad av sin stimmiga omgivning.””

182867_10150895866413316_1248604946_n

Oops! Går här i mina egna tankar, traskar bara på och benen går liksom av sig själv, i ett steg ger marken vika lite grann och jag ser hur kanten på stigen vill försvinna ner. Tittar ner mellan buskarna bredvid stigen och ser ingenting på ett par hundra meter och sedan några träd och stenblock långt därnere. Lite mer uppmärksamt går jag vidare, fast denna gång håller jag mer till vänster, mot bergväggen och från stupet.

“Går på morgonmeditation som vanligt. Har hittat ett ljuvligt lugnt retreatställe alldeles nära vårt boende. Verena har gått en 10-dagarskurs där så hon har koll på stället. Skön drop-in meditation med bra ledare som guidar oss i olika riktningar, en riktigt skön start varje morgon. Hela stället har en inriktning mot Tibetansk Buddism och det bor också några munkar och nunnor på området, i skilda delar naturligtvis.
Efter morgonmeditationen går jag och äter en sen rejäl frukost, efter den morgonrutinen är jag laddad för mina promenader, laddad både mentalt och fysiskt.”

“När jag kom hit till Dharamshala hade jag sovplats som Verena fixat, en bit ovanför McLeodganj som ligger lite ovanför Dharamsala. Det är här som Dalai Lama bor och det är här Tibet har sin exilregering och hela området är en fristad för flyktingar från Tibet, här får dom driva företag och leva i fred från sina inkräktare Kineserna.
Boken “Sju år i Tibet” inhandlades i Ladakh och passar bra som lektyr här bland HH Dalai Lama och Tibetanerna. Det gav extra krydda åt läsningen när jag dels har varit på en del ställen och dels kände igen hans beskrivning av Tibet sedan min vistelse i Ladakh (Lilla Tibet). Han kom dock i slutet bra mycket närmare Dalai Lama än vad jag gjorde men slutet på min bok är förhoppningsvis inte skrivet än så man vet ju aldrig!”

Det är en varierad stig jag vandrar nu, bitvis slät och fint gruslagd, i nästa steg får jag klättra uppför stenarna som någon försökt lägga i någon slags ordning att likna en trappa, ibland går det lite utför men för det mest går det lätt uppför, förutom något tvärt stentrappeparti. Stigen är lagd efter en tvär bergssida och jag kan se den fortsätta slingra sig uppför nästa berg där bortom ravinen.

“”Kristendomen pratar om själen. Själen som kommer till himlen. Vi har liksom ett annat jag ett “själv” som kommer till himlen eller helvetet. Inom Islam har de samma synsätt. Vedaskrifterna och Hinduismen pratar om Atman. Det handlar ju också liksom om samma sak.
Du ska befria dig från egot för att finna ditt sanna jag, självet-Atman, egot är inte jag, egot är en falsk självbild skapat av rädsla!?!
Dalai Lama pratade om att meditera runt “selflessness”, “No-Atman”, att meditera på tomrummet, att inget finns!
Märklig tanke detta tomrummet, funderar vidare på det!!””

431511_10150592751028316_508930990_n

När jag över ett fält med flata stenar i fotstorlek så halkar jag liksom runt, hala flata stenar som ligger i ett motlut, stenar som med varje steg från förbipasserande glider lite längre ner. Några hundra passerande fötter senare så kommer alla stenarna att ha glidit över kanten och hamnat i ravinen långt där nerdanför stigen. Mänsklighetens bidrag till jorderossionen!

“”Nirvana är ju det som man vill uppnå inom Buddismen, är det så att detta Nirvana bara är ett enda stort tomrum – fullt av .. ingenting!
Måste tänka lite mer runt detta.””

Möter några människor och frågar vart man kommer om man fortsätter, upp på toppen säger dom; -Triund, fantastisk utsikt – bara en o en halv timmes promenad. Jag tittar på klockan, konstaterar att jag har gott om tid och fortsätter uppåt.

Passerar efter ytterligare en 45 minuter ett par hus vackert uppslängda efter bergväggen, jag stannar till för att dricka lite och frågar mannen hur lång det är kvar -Inte långt alls, bara en o en halv timme kvar- blir svaret jag får. Lätt konfunderad tittar jag på klockan och får inte ihop ekvationen, beslutar att gå maximalt 3 timmar för att sedan vända, även om dom säger att jag bara är en kvart från toppen, tidsuppfattningen här verkar ju lite diffus!

“”Jag har svårt att smälta det faktum att jag lyckades få tillgång till Dalai Lamas föreläsning, säkerheten var hög och passet kopierades och kontrollerades, passfoton överlämnades men sedan fick jag den efterlängtade passersedeln. Platsen jag fick boka visade sig ligga i den näst innersta ringen, den innersta ringen var reserverad för det buddistiska universitet som hade begärt föreläsningen, men jag kunde sitta en tio meter ifrån Dalai Lama och se honom tala direkt från min sittplats.
Efter att jag varit på strategiskt toalettbesök innan det skulle börja så stod jag där i gången och skulle leta mig tillbaka när jag lite bryskt blev bedd att flytta mig, vrider lite på mig och går åt sidan, då kommer han ju där, His Holiness Dalai Lama kommer omgiven av livvakter och ett gäng munkar gåendes rakt mot mig!
Jag blir stående och känner för första gången av hans starka utstrålning, hans breda leende, dom lätt mörka glasögonen, dom lite haltande men ändå beslutsamma stegen, jag förvånar mig själv med att bli lite rörd, rörd av denne mans fina inre som jag, här och nu, kunde känna så starkt att det nästan gick att greppa, att omfamna och ta på. Han vänder sig åt båda håll och bugar och hälsar och välsignar på sin väg fram, när han passerar mig är hans uppmärksamhet åt andra sidan men det spelade liksom ingen roll alls, hans närvaro fanns inom hela mig ändå, i tacksamhet kunde jag känna att jag nu är med om något, nåt som kommer att betyda mycket för mig i framtiden.””

547083_10150869727862616_2064547384_n

Läste någonstans att ormar, spindlar och skorpioner som lever på dessa höga höjder inte har lika starkt gift som dom som finns nere på slätten och i djungeln. Det hjälper mig föga när jag ser något svart springa in under en sten framför mina fötter. Jag vill INTE bli stungen av en skorpion! Något som sysselsätter hela mitt sinne ett tag när jag kliver över ett parti med många lösa stenar, väntar mig en skorpion att krypa fram under varje sten!

“”I går gick jag också upp på ett berg, ett lågt berg med en vacker topp längst upp. Tänkte ta mig upp efter den lilla stigen men den vek av åt ett annat håll efter ett tag och jag kunde välja mellan att gå tillbaka eller chansa och gå upp genom djungeln i den branta sluttningen. Jag valde förstås djungeln och fann mig snart klättrande och hållandes mig i grenar, grässtrån och annat som jag kunde få tag i. Vägen gick verkligen rakt upp och jag tänkte hela tiden att ovanför nästa lilla tuva finns det nog en stig!
Lyckades efter mycket jobb komma dit jag skulle och det första jag ser är en betonglagd liten trappa som leder ner till den fina stigen som fanns där på andra sidan berget! Lyckades då som nu vara alldeles rätt klädd för bergsbestigning med mina bara fötter i enkla luftiga sandaler!!””

Mina tankar på skorpioner avtar efter en stund och mina funderingar över “tomrummet” tar över, någonstans i tankegången kan jag förstå detta tomrum, känna freden och friden i alldeles tomhet, nästa sekund är känslan av klarhet borta och mina funderingar är åter intensiva. Hm, Nirvana, tomrum, frid, himmelrike…
Beundrar utsikten från stigen, tittar uppåt bergssidorna, ser jättelika stenblock, stenblock som fastnat på sin väg nerför branten, ser runt hörnet, i den som jag tror är den sista ravinen att passera, ett litet stenhus täckt med blå pressenning, ser att det är en liten servering/kiosk, ser också det enorma stenblocket som vilar i sluttningen en bit ovanför, kan inte låta bli att fundera över när det ska fortsätta sin väg nerför berget!

Jag stannar till och vattnar mig själv vid serveringen och frågar med spänd förväntan hur långt det är kvar. Han säger lite förvånande att det bara är en halvtimme kvar och pekar samtidigt rakt uppåt mot en liten byggnad där uppe på bergskammen ovanför oss.
Försöker att se hur stigen går och kan bara konstatera att härifrån går det bara sick-sack rakt uppför bergväggen!

“”3 dagars intensiva föreläsningar av Dalai Lama. Lyckades få ett exemplar av den skrift HH föreläste om, mitt anteckningsblock blev snabbt ifyllt, kroppen kopplades bort och hjärnan och sinnet trimmades till sitt yttersta. Efter lektionen av Dalai Lama gick vi på ytterligare föreläsning och genomgång av dagens lektion, en riktigt duktig australiensare förklarade och fördjupade dagen och bringade klarhet i en del frågor.
Dessa intensiva dagar följdes av dagar då jag fördjupade mig i texten, dagar då jag bringade klarhet i mina anteckningar, dagar då jag mediterade enligt HH Dalai Lamas anvisningar, dagar då jag fann ro.””

Sista biten upp mot toppen tog faktiskt bara en halv timme som dom sade, men vilken stigning. Rätt svettig och rätt trött staplade jag de sista stegen upp på den gräsbevuxna släta toppen av berget.

208959_10150895872498316_2010927827_n

Befinner mig på toppen, äntligen efter två o en halv timmes vandring i snabb takt. En svettig promenad som verkligen belönar sig. Här uppe är det som en äng med grönt gräs och getter och kor som lugnt betar, lite förvånande med tanke på att jag befinner mig på 2873 meters höjd (Kebnekajse-höjd), på andra sida denna “ängs-topp” stupar berget så gott som lodrätt rakt ner i avgrunden, och på andra sidan höjer sig nästa bergskam ännu högre och med sina snöklädda toppar skapar den en alldeles sagolikt vacker fondvägg och en underbart motiv att vila min blick på.

Sitter där uppe länge med blicken på allt det vackra framför mig. Trots den nästan lodräta lutningen på berget nedanför mig så växer det träd där, stora och grova träd, någon slags gran liknar det men ändå inte, gamla träd med lite torra grenar här och där, många torra trädtoppar. Örnar svävar på uppåtvindarna utefter bergssidorna och korparna kraxar från trädtopparna, har aldrig sett så många korpar samlade som här, överallt är dom, fina och kolsvarta med sina kraftiga näbbar, korpar är fina, korpar känns speciella, övernaturliga på något sätt.

Det är befriande att vandra den smala vägen, även om den som idag går i uppförsbacke, till slut kommer jag ju upp, då är det mödan värt, och hemvägen går ju nerför.

Alldeles ensam utan returbiljett i Indiens Himalaya känner jag mig lugn och fylld med tillit och tacksamhet så jag hittar nog hem någon gång, om jag inte redan är där, och jag må vara ensam men jag känner ingen ensamhet!
Namasté

You may also like...

Translate »
Optimization WordPress Plugins & Solutions by W3 EDGE