53 timmar ur mitt liv!

Vaknar till när jag slår huvudet i bussfönstret, mina nyvakna ögon ser bara en avgrund där utanför, långt där nere i ravinen forsar en flod och vi tycks som sväva i tyngdlöshet. En värkande nacke får mig att undra om vi redan har rullat en vända utför stupet och någon väg syns inte till. Inklämd i den alltför trånga och överfulla bussen kan jag bara acceptera vad som än händer. En insikt som får mig lugn, det som sker, det sker.

48 timmar tidigare lämnade jag ett litet paradis hos mina vänner i Nimboli, Maharashtra, Indien. Eugen, hämtade mig med sin taxi för att ta mig till järnvägsstationen i Kalyan. Vi åker genom mitt hemtama Ganeshpuri och jag hinner säga hej till Swami Vinod. Kvällsceremonin i templet har nyss börjat och trummor och trumpeter ljuder ikapp med mantrasången. Lite vemodigt att lämna men känner samtidigt att allt finns kvar inom mig.

När vi kommer ut på stora vägen i Ambhadi så förvånar mig den bra kvaliteten på vägen, slät och fin dubbelfilig motorväg. Ja, inte som vi i väst är van vid då, men för att vara i Indien så är den förvånansvärt bra.Efter ett tag kommer vi fram till en betalstation och då tar det roliga slut…eller?! Precis innan betalstationen hittar Eugen en öppning i räcket mellan vägbanorna och kör helt resolut över på fel sida..!! Mot färdriktningen ivrigt signalerande med både ljus och tuta gör han en kringgående rörelse förbi själva betalstationen… strax efter lyckas han hitta ett till hål i räcket och snuddande nära en lastbil tar han oss tillbaka på rätt sida igen! Min förvåning var stor och det ända jag kom mig för att göra var att gapskratta… Allt detta besvär bara för att slippa betala ett par kronor i avgift, underbart.

Lite senare efter färden blir min förvåning ännu större då vi i ytterligare en betalstation inte kan smita förbi. Där visar han upp ett papper som talar om att bilägaren är före detta militär och därmed inte behöver betala!!! Jag fattar ingenting över den tidigare undanmanövern men kan bara skrattande åka med. Det är mycket jag inte förstår i Indien, men jag lär mig.

På tågstationen i Kalyan är det rörigt, och skitigt, och svettigt och…! Det dröjer länge innan tåget skall avgå så jag kan i lugn och ro leta mig fram. När två svar på min fråga om var Kushinagar Express går ifrån säger perrong 4 så går jag dit, ett annat svar var 1 och ytterligare ett svar blev tvärsäkert 6, men jag höll mig till majoriteten. Jodå, tåget kom till perrong 4 bara nästan en timme försenat. Något jag har lärt mig i Indien är att vänta, är riktigt bra på det numera.

Det går lätt att hitta rätt vagn, kupé och plats när man lärt sig systemet. Min plats är dock belamrad med väskor på golvet i en fullsatt kupé! En glad Indier frågar glatt vilken plats jag har och jag svarar;28. –No problem, we saved place for you!- säger han och visar på en lucka under britsen där jag kan få in min stora väska, gitarren kan jag hänga upp och min lilla ryggsäck har jag i knäet. Jag tittar mig runt och pekar på numreringen;1,2,3 platser på ena sidan, 1,2,3 platser på andra sidan, pekar sedan på 12 personer som har tagit plats… – Detta är Indien du vet – är det jag får till svar!

Min fönsterplats är först helt okey men när jag inte kan sätta ner fötterna på golvet så blir kroppen liksom låst i fel läge. Mina ben vill sträcka ut sig och vi inleder ett komplicerat system med fötter och ben utsträckta i ett virrvarr. Med förstående vänliga blickar så fungerar det riktigt bra.
När vi senare fäller ut britsarna för att sova blir det lite mer komplicerat. Min underslaf visar sig vara populär för alla utan platsbiljett. I slafarna ovanför ligger de två på varje brits och britsen mittemot härbärgerar fyra (4!!) personer, men jag har ju betalat för en egen säng så jag får försiktigt maka bort två personer sittande i fotändan. Min sömn föregående natt hade varit sparsam så jag somnade snabbt i mitt uttröttade tillstånd. Det ruskar och far så jag vaknar lite då och då… jag får då återigen maka bort gäster sittande i min säng!

Efter att ha makat vänligt ett antal gånger så blir jag lite otålig och när jag efter att sovit med hopdragna ben ett tag och vill sträcka på mig så sparkar jag rätt hårt på den stackaren som nyss somnat där mina fötter ville vara! Jag låtsades sova hela tiden och efter detta så fick jag vara lite mer i fred. Någon gång under natten tittar jag upp och ser hur folk ligger och sover överallt… och då menar jag överallt! Hela tågresan ska ta 32timmar så vi skall tillbringa ytterligare en dag och en natt på detta vis. Det är med andra ord lika så bra att gilla läget.

Två av killarna i kupén pratar bra engelska så vi kan samtala lite. Båda vill komma till väst och Sverige har dom hört som ett bra land och de ber om råd och hjälp att komma dit. Mitt svar är att de har nog bättre där de är, den ena i Nepal och den andra i Sudan! Det kommer folk och går hela tiden och vid ett tillfälle får jag för mig att räkna människor. Den kupén vi sitter i, eller mer en avdelning bara, är avsedd för 8 (åtta) personer. När jag räknar är vi 22 (tjugotvå) personer där!! Det sitter folk överallt, i gången på väskor, på britsar i tre våningar, med kutiga ryggar och korslagda ben sitter de lugnt och åker med! – This is India you know – säger min nyfunne vän Siaf med ett leende. Jag kan bara skrattande hålla med.

För det mesta går tågen i Indien ganska sakta och man hinner se mycket av landskapet. Det är torrt överallt, vi reser genom tre delstater och färden går norrut, enorma slätter brer ut sig, några få berg, lite djungel men mest odlade slätter. Man skördar i Uttar Pradesh, för vilken gång i ordningen vet jag inte, på vissa ställen får man ju tre skördar per år. På fälten är det aktivitet hela dagarna, en del har skördetröskor men oftast ser jag kvinnor som kryper på fälten och skördar med skära och lägger högar bredvid sig. En hög som bärs hem på huvudet när det är dags för siestan och när arbetsdagen är slut. Ett oändligt skådespel som utspelar sig utanför mitt tågfönster.

Endast en kvart försenad (!!) når vi slutstationen Goraktpur. Ytterligare en rörig järnvägsstation och jag har ingen aning om hur jag ska ta mig vidare. Taxichaufförer och rickshawförare antastar samtliga passagerare och speciellt utlänningar och då jag är den enda vita människa jag sett nu och på hela tågresan så är jag beredd på det värsta. Men det är lugnare än väntat och en rickshawförare har riktigt ärliga ögon så jag frågar om han tar mig till busstationen. För bara 50 rupies ordnas det och jag förstod att det var så billigt när han tar mig till en cykelrickshaw! Jag tycker lite synd om honom när han med tunga tramptag sätter fart på det nu tunga ekipaget.

Bussen han tar mig till ser helt okey ut och inte överfull så min väska lastas upp på taket. Mina ben får inte helt plats mellan sätena så jag hoppas på en glest befolkad buss. Men nu är jag ju fortfarande i Indien och att åka med en halvtom buss är otänkbart. Passagerar-raggaren/ inkastaren görsitt jobb väl och när folk klagar när han lovat dem sittplats så tar han snabbt ner extradynor som sätts på plats i mittgången, mellan stolsraderna. Bussen startar äntligen och det känns skönt med lite fri luft i bussen… efter 20 meter hoppar inkastaren av bussen när han ser någon med stort bagage, jodå det var en potentiell kund så han trycks också in… och en till. Vi kör ytterligare något hundratal meter för att stanna vid en grupp människor som också trängs in…efter ytterligare några stopp så är bussen full… och då menar jag full!

Jag sitter fast med knäna hårt i stolsryggen framför mig, inte ens mina smala axlar får plats på bredden utan jag måste vinkla mig synkat med min medpassagerare. Denne är en småvuxen kille och det fungerar hjälpligt. Det hörs inga klaganden eller gnällande, alla ser rätt så nöjda ut och återigen accepterar jag läget. Vi stannar ofta och folk kliver både på och av bussen när vi besöker små byar efter vägen, torra och dammiga byar med enkla förhållanden.

En dryg timme senare kan jag veckla ut min hoptryckta lekamen vid gränsstationen Sunauli. Gitarren känns hel när jag tar ner den från bagagehyllan och min resväska ligger kvar på busstaket. Återigen vimlar det med tjänstvilliga chaufförer runt oss. Denna gång är det dock uteslutande cykelrickshaws. En ung kille får mitt förtroende denna gång och han baxnar när han ska lyfta väskan med sina klena armar. Hans ben är det dock inga fel på och han tar mig med kraftfulla tramptag till Indiens sista utpost. Han väntar lugnt medan jag stämplar ut ur Indien och tar mig sedan vidare under den stora vägbommen över gränsen!! Vägbommen är öppen men ingen gränsbevakning, ovanligt! Chauffören stannar vid nästa kontroll: Imigration Nepal, står det fint på den handmålade skylten.

Glatt stegar jag in på kontoret och talar om att jag vill ha visum för inresa. Inga problem alls och jag får mina blanketter att fylla i. De vill ha betalt i Amerikanska dollar och jag måste bara ifrågasätta det konstiga i detta men får möjlighet att betala i Indiska rupies men får då så dålig kurs att det inte är värt det. Mina tillväxlade dollarsedlar överlämnas och jag tror att det är klart men ack vad jag bedrog mig!! Dollarsedlarna blir inte godkända!!! En sedel går bra men de andra har något lite ritat på dem och en har en pytteliten färgfläck och är vikt lite för många gånger!! Här ska det tydligen vara alldeles nya och oanvända sedlar och jag vet inte hur jag ska lösa detta… utskriven ur Indien och inget visum till Nepal!! Kan jag bosätta mig här i ingenmansland!?!

– Du får gå och se om du kan växla här utanför – säger tjänstemannen och pekar både åt höger och vänster!
– Kan jag göra det?- frågar jag och får ett svar: – Ofcourse!
Med ett stort leende lämnar jag mitt bagage för att gå och leta dollar, först letar jag i Indien utan lycka, sedan letar jag i Nepal. Det är inte helt lätt men efter att ha passerat gränsen ett par gånger så har jag iall fall mina nya dollarsedlar i handen. Det är sedan ingen konst att få mitt visum och med en ”Välkommen till Nepal”-hälsning promenerar jag in i landet…för tredje gången denna dag!

Nu ska jag bara ta mig till Kathmandu och frågar vid några bussar som står efter gatan. Alla ska avgå på kvällen och jag gillar inte nattbussar i dessa trakter, chaufförerna använder både den ena och andra drogen för att hålla sig vaken. Letar på en bankautomat för att få lite lokal valuta och bredvid ligger en liten reseagent. Han försöker febrilt med många telefonsamtal få mig med på någon dagbuss och lyckas efter ett tag. Om en drygtimme ska det gå en buss och jag får plats. Klockan säger bara strax efter lunch och jag undrar om den har ställt om sig automatiskt till Nepalesisk tid, det skiljer ju ändå hela en kvart (15 minuter) i tid mellan Indien och Nepal!

En lagom lunch hinner avnjutas på lokal sylta innan det är dags att inspektera bussen. En ung kille möter mig och visar mig plats… strax kommer ytterligare en och börjar slita i min väska… den första börjar skrika och slita i den andre… de går ur bussen för att skrika argt på varandra, slita lite och skrika ännu mer..!! Ingen förstår någonting och jag kan se att den andre som dök upp är rejält påtänd av någon drog. Rätt obehaglig situation men de drog iväg så det är bara att vänta. Chauffören dyker upp och ser helt vaken och lugn ut, jag vill gärna prata själv med föraren så jag kan se själv i vilken form han är. Denna killen är helt okey och kör dessutom väldigt bra.

Busschaufförens ansikte dyker upp för mitt inre när jag nu nyvaket tror mig vara på väg ut över stupet… strax ser jag ändå en glimt vägbana där alldeles bredvid bussen… vi befinner oss ännu på vägen… men den är smal… den är gropig… den är hårt trafikerad. En stor förvåning infinner sig om hur jag i hela fridens namn kunde somna under denna resa! Nåväl, innan vi kom upp i bergen så gick det ganska bra, skapliga vägar med plats för möten. Nu när vi är på väg över de berg som skiljer oss från Kathmandu är det lite tuffare, mörkret lägger sig dessutom och det blir tufft med bländande ljus från mötande trafik, att blända av helljuset är ingen självklarhet här.

Vi skall enligt tidtabellen ankomma Kathmandu vid 22 tiden,men när två äldre herrar börjar skrika om matpaus som är utlovad så spricker det rejält.
Vi stannar vid slutstationen klockan 01:00 i utkanten av ett mörkt och öde Kathmandu.
Vi är bara ett fåtal passagerare kvar när bagaget lastas nedfrån taket, allt är fortfarande med. Det står en mörklagd taxi bredvid, men ingen chaufför… en kille som nyss klev på bussen (!!) säger att han har en taxi… för dyr… en ny taxi kommer infarande på två hjul och bromsar med skrikande hjul in bredvid oss… vi kommer överens om priset och jag hoppar in.

Mina varningsklockor borde ha ringt redan när han kom sladdande in på busstationen, men jag är trött, rent av totalslut, och jag vill bara därifrån. I passagerarsätet sitter hans lillebror och skrattar högt när vi med tjutande däck far fram genom ett öde Kathmandu. Till och med gatuhundarna håller sig undan… skrikande ber jag chauffören att köra lugnt, jag har rest i mer än två dygn och vill ha det skönt!!

Det går lite saktare en stund men snart får jag skrika återigen… det har byggts en hel del sedan jag var här senast men efter att ha skrikit åt föraren att sakta ner några gånger till så kommer vi rätt… det är bara det att vägen är ofarbar! Det pågår arbeten på den väg som jag minns som svårframkomlig förr och som nu är helt ofarbar. Chauffören svär heta eder över mig… – I knew you’r gonna be troubble when I saw you!- men jag kan med en suck kliva helskinnad ur bilen. Visserligen en bra bit från mitt bokade Guest House men ändå i kvarter som jag känner igen.

Med min lilla ryggsäck, gitarren hängande utanpå, och med min resväska på hjul går jag ensam på mörka gator. Möten med några gatuhundar får mig att fundera på ett vapen, en käpp eller småsten. Hundarna verkar ändå rätt lugna så det får anstå. Några uteliggare småpratar i en trappuppgång, nerbäddade för natten. Jag passerar Boudhanat Stupa, detta heliga minnesmärke och till och med nu, mitt i natten, cirkulerar en kvinna ivrigt rabblande sina böner.

De små gränderna på andra sidan stupan lockar inte men jag måste dit för att komma hem… tänker gena genom Schechen Monastary men det är låst och ingen vakt i sikte. Tar då ett djupt andetag innan jag beträder den smala gångstig som tar mig runt klostret… två hundar kommer emot mig i mörkret…stora lurviga saker… ett dovt morrande hörs när de lite motvilligt vänder bort…de försvinner snabbt bort i mörkret… bakom varje stängd port hörs en högt skällande hund när jag passerar förbi… även här pågår vägarbeten och det är bitvis svårt att ta sig fram… med mina sista krafter tar jag mig klättrande på en grushög förbi en parkerad grävmaskin… den glädje jag känner när nattvakten öppnar dörren till mitt värdshus och med ett brett igenkännande leende hälsar mig välkommen in… in i denna lilla oas till trädgård… ledsagar mig upptill rummet… där jag snabbt ligger nerbäddad i en skön säng och 53 timmar av oavbrutet resande tar mig in i djup ostörd sömn… länge!

You may also like...

Translate »
Optimization WordPress Plugins & Solutions by W3 EDGE