Arbete och skräpet.

Jag har nu förflyttat mig en bit, först ett stopp i Mumbai för att skaffa nya glasögon och nu har jag installerat mig i staden Pune, eller Poona som den också kallas.

Utanför mitt fönster pågår markarbeten. Det vill säga; det flyttas en hög med grus och gamla tegelstenar. Arbetsstyrkan består av två personer, en som utför arbetet och en arbetsledare.

DSC06062

Arbetsledaren ser mest uttråkad ut och fingrar på sin smartphone. Arbetaren verkar till fullo utföra sina arbetsuppgifter utan att arbetsledaren gör något, men arbetsledaren ska ju också leva.

På risfälten kan man se en grupp kvinnor arbeta hårt. En arbetsledare, en man, sitter under ett skärmtak bredvid och tittar på. Om arbetsledaren går därifrån en stund, så slutar kvinnorna arbeta, när han kommer tillbaka så fortsätter man arbetet igen.

Man kan då tro att dessa kvinnor är ögontjänare och försöker smita undan arbete när ingen övervakar dem, men förklaringen är en helt annan:

Om man skulle arbeta utan att arbetsledaren är där så visar man ju att arbetsledaren inte behövs… om han inte behövs så kan han ju mista jobbet… mister han jobbet så blir han utan lön… och det vill man inte utav respekt, han har ju också rätt till ett arbete och arbetarna skulle inte må bra om de rådde för att han fick sparken!

Logiskt tänkande i ett komplext samhälle där fattiga och rika arbetar i symbios och där alla tycks lika viktiga. Detta är naturligtvis inte hela sanningen men i vissa delar fungerar det på detta vis, alla har en plats liksom. Kastsystemet är avskaffat men i praktiken så lever det kvar, de rika kastar skräp och kan inte tänka sig att bära det till en papperskorg, det är över deras värdighet, det finns ju kastlösa som kan utföra det arbetet.

Det är enorma skillnader mellan de fattiga och de rika. Ett lyxigt höghus i Mumbai är bostad för 3 personer och det arbetar 600 (sex hundra) personer för att ta hand om dem och byggnaden. De har blivit rika på telefonabonnemang och hela Indien går ju omkring med en mobiltelefon numer så marknaden är enorm även här.

Bara ett par kvarter därifrån utbreder sig ett slumområde, tusentals människor trängs inom ett område av två fotbollsplaners storlek, och skjulen är aldrig högre än två våningar.

DSC06008

I området jag bor i nu så samsas ryggsäcksturister från väst på de av indiska medelklassen ägda Guesthouse, på andra sidan gatan finns palatsliknande hus väl dolda bakom höga murar. Man bygger bland annat ett hus som verkar bli en kopia av Vita Huset i Washington, en privatbostad åt superrika indier, utanför på trottoaren möter mig tiggare och hemlösa. I närmsta gatukorsningen ligger sopstationen där soporna sorteras för hand av en skara kastlösa, dessa håller också rent efter gatorna i området. Det kändes rent och snyggt i området när jag kom men när jag nu sett hur det fungerar så får jag en fadd smak av det hela. Inte en soptunna kan jag se, utan alla slänger skräpet på marken och andra får ta rätt på det. På andra ställen ligger skräpet i drivor överallt, här finns det dock en skara människor, längst ner på samhällsstegen, som tar reda på skiten, deras lön törs jag inte ens tänka på.

Komplexa problem i en komplex värld, vi kan så mycket men att skapa ett samhällssystem så att ALLA kan få vara med och leva värdiga liv tycks omöjligt!

Här fanns en gång en man som hade goda idéer runt detta och han lyckades genomföra en hel del av dessa också, han blev mördad… Han var Mahatma Gandhi… han sa bland annat att: ”Indien har tillräckligt för att föda all innevånare, men Aldrig tillräckligt för att föda de Giriga”… Här hyllar alla Mahatma Gandhi, men ingen verkar komma ihåg hans budskap!

DSC06013

You may also like...

Translate »
Optimization WordPress Plugins & Solutions by W3 EDGE