Sitter ensam i en öde hotellobby och gråter.

DSC00288

Har packat ihop från vårt tillfälliga läger här utanför och sorterat ur saker som lokalbefolkningen kan ha nytta av. En nepalesisk tjej har bott med oss några dagar och hon får nu ta hand om lite läkemedel, kläder och matvaror.

Jag gråter över alla era vackra kommentarer och allt det stöd jag har fått!
Jag gråter över att det nu är ett ihållande regnväder som ska pågå i 10 dagar.
Jag gråter över min vän som har förlorat sitt hus och bor med sin familj under en presenning.
Jag gråter över de miljontals människor som drabbats och som nu även får lida mer under regnet.
Jag gråter när jag ser bilder på räddade människor från rasade byggnader.
Jag gråter över alla dessa som ännu inget vet om sina familjer.
Jag gråter…

Det känns som ett svek att lämna men det finns inget val… Hjälpinsatserna är här och gör sitt jobb, jag kan komma tillbaka senare och hjälpa med sånt jag kan, nu blir jag mest en börda.

Är du inte läkare, sjuksköterska eller tränad räddningsarbetare så har vi blivit ombedda att åka härifrån… så då gör jag det… Vilken förmån..!! Jag Kan lämna området…!

Klockan 15:10 ska planet gå, det är förseningar men det gör inget bara jag kommer iväg… måste få lite distans och rensa skallen… måste nog få bryta ihop och komma igen!

Detta foto tog min vän Linda nyss i hotellobbyn, här satt min vän Thubten Senge för en dryg vecka sedan. Den engelska buddhistmunken drog sen iväg upp i bergen för en ensam retreat. Vi har en mycket speciell kontakt och jag känner intuitivt att han mår väl. Hans mål ligger västerut och mycket norrut mot gränsen till Kina. Hans släktingar har hört av sig men det går inte att få kontakt… Jag skänker honom många tankar och radbandet (malan) han gav mig för 3 år sedan bär jag på min vänstra handled.

Många tårar blir det.

You may also like...

Translate »
Optimization WordPress Plugins & Solutions by W3 EDGE