Äntligen ser jag det lilla igen…

by Claes Vitthal Svedberg · Published 1 June, 2015 · Updated 1 June, 2015

Första veckan här i Thailand blev en enda stor suck, en suck att äntligen känna sig vara på fast mark. Även om vissa saker som åska och tung biltrafik fick marken att vibrera och jag att reagera. En dryg vecka på ön Koh Chang i vila, bad och utflykter, var skön men där fanns ändå en stress i och med att tiden gick och nya visum måste ordnas. Att åka tillbaka till storstaden Bangkok lockade inte alls. När sedan en administrativ vägg ställdes framför mig så blev det lite för mycket för mig.

När det sedan gick så enkelt att förlänga vistelsen här så blev det ju så mycket lättare. Förortslivet har blivit balanserat och jag grejar till ett administrativt dokument varje dag i lugn takt. Långa promenader med avslappnade stunder i parker och vilsamma platser har gett mig förmågan att se det lilla igen. Att kunna se den där fantastiskt formade roten blir som skön meditation.

Köpte mig ett ritblock och några blyertspennor för att börja skissa lite, något jag gjorde mycket för en väldigt massa år sedan och haft en längtan tillbaka till. Förvånad ser jag det första som fastnade på papperet… en bild från jordbävningen… den syn jag har fastetsad i sinnet från den fasansfulla första jordbävningen. Jag visste att det var vad jag önskade uttrycka men trodde att det skulle behöva övas mer med pennorna först… men det mänskliga sinnet ville visst ha ut detta fortast möjligt.

Och det hjälper, att få se detta uttryckt i enkel form på papper skapar en slags distans… det hjälper mig vidare och stressen försvinner nu helt. Sitter långa stunder i parken och övar på tekniken med blyertspennor och färgpennor. Blir ingen stor konstnär men det känns skönt att kunna uttrycka en del från mitt inre, men är också skön terapi att hålla mig sysselsatt med.