Artikel i Dagens Nyheter

HEJDÅ, EKORRHJULET!

“Jag vill släppa taget om det materiella”

Publicerad 2009-10-12

Ryggsäcken, tältet, sovsäcken, den lilla resväskan och elgitarren. Det är de enda prylarna Claes Svedberg tänker ha kvar när han nu säljer allt han äger. Claes är en av allt fler svenskar som lockas av ”det enkla livet”.

Ryggsäcken, tältet, sovsäcken, den lilla resväskan och elgitarren. Det är de enda prylarna Claes Svedberg tänker ha kvar när han nu säljer allt han äger. Claes är en av allt fler svenskar som lockas av ”det enkla livet”.

När Claes Svedberg var liten sa pappa Valle halvt på skämt, halvt på allvar ofta att man borde bli luffare. ”Tänk att ha allt i ett knyte på ryggen och gå dit näsan pekar.” Sedan dess har pappans ord funnits någonstans i bakhuvudet.

– Inte så att jag drömt om att bli en luffare och gå omkring på vägarna och sova i lador. Men att inte äga så mycket prylar och att inte vara så bunden av det materiella. Den känslan har växt sig allt starkare.

I mitten av 1970-talet, när Claes var i tonåren, lånade han en tusenlapp av en kompis och reste till Danmark. Han åkte tåg, liftade och vandrade runt i vårt södra grannland.

En natt sov han på ett vandrarhem i staden Odense. Ett fönster stod på glänt i salen och han stängde det eftersom det drog. När det nästan var morgon knackade det på rutan. En ung man från Kanada hade varit ute och festat med några kamrater och ville nu komma in för att krypa ned i sin bädd.

Morgonen därpå berättade den unge mannen att han hade sålt allt han ägde – villan, två bilar med mera – för att resa runt i världen. Pengarna fanns nu på ett konto och det första han gjorde när han kom till en ny stad var att söka upp ett bankkontor för att ta ut lite kontanter. Det här var innan betalkorten slagit igenom på allvar.

– Vi fortsatte åt var sitt håll och jag har inte hört av honom sedan dess. Men jag har ofta undrat hur länge hans pengar räckte? Och vilka platser besökte han?

Claes bildade familj, fick två barn och startade ett företag som sålde dörrar. Han levde ett allmänt gott liv i Kungsgården, ett litet samhälle utanför Sandviken i Gästrikland. För fem år sedan gjorde han sig av med dörrfirman och har sedan dess klarat sig på diverse småjobb, bland annat som turnéledare åt musikern Clas Yngström och bandet Sky High.

Men han kände att något fattades, och var vid ett par tillfällen nära att gå in i väggen. Då blev vistelser på S:t Davidsgården i Rättvik tillfälliga andningspauser. Där strävade deltagarna efter att hitta tillbaka till sig själva i samband med så kallade tysta retreater.

När Claes förra vintern hamnade i en depression ville han åter besöka S:t Davidsgården, men denna gång fanns det ingen plats kvar. I stället åkte han till ett kloster i Sala med åtta munkar. Han var vid det tillfället den enda gästen.

– Det händer mycket inom en på en sådan plats. På något sätt kom jag närmare mitt verkliga jag, fick tid och möjlighet att vända mig inåt. Och då återvände självkänslan, den känslomässiga tryggheten som jag var på väg att förlora.

Claes har, precis som de flesta, strävat efter en materiell och en känslomässig trygghet. Men han hade flera gånger funderat på om alla prylar han ägde verkligen gjorde honom lycklig. Dagarna hos munkarna i Sala fick honom att överväga en radikal förändring av sitt liv – att sälja huset där han bor, bilarna och nästan allt annat han äger.

Han ser inte ägandet i sig som något problem, men tycker att det stjäl för mycket av hans tid. Bilarna ska skötas, huset ses om och så vidare. Nu vill han använda mer tid till att stilla nyfikenheten på vart livet kan föra honom utan bindningar till materiella ting.

– Tänk att få vakna en morgon med känslan av att kunna gå åt vilket håll som helst eller inte gå alls, att känna en absolut valfrihet. Jag vill släppa taget och veta att livet och min nyfikenhet kommer att föra mig åt många håll och till många platser. Jag vill göra det med öppet sinne och utan några måsten för att till fullo njuta.

Claes övervägde först att ge bort sina saker, men beslutade sig för att sälja så mycket som möjligt för att skaffa grundplåten till en ny tillvaro.

– Jag är 51 år och mina barn är vuxna. Nu har jag en möjlighet att göra något annat i mitt liv. Jag är frisk och har kraften kvar.

När allt är sålt tänker Claes ta sin gröna sovsäck, sin ryggsäck, väskan och elgitarren av märket Fender för att vandra i väg till munkarna i Sala. Där ska han sätta sig ned och fundera över vad han ställt till med. Sedan får han se.

– Visst är jag orolig för vad som kommer att hända, men samtidigt känner jag mig allt mer stärkt i övertygelsen om att jag gör rätt. Jag känner mig trygg i mitt beslut.

Nyligen hörde Claes talas om ”Simple-Life”, en rörelse i USA där anhängarna vill leva så enkelt som möjligt utan en massa prylar.

– Tankegångarna stämmer med mina. Men jag känner inget behov av att luta mig mot en viss rörelse. Jag tänker själv och mitt beslut har mognat fram långsamt.

Claes menar att dagens samhälle i för stor utsträckning bygger på konsumtion. Om vi köper allt mer snurrar hjulen i ekonomin allt fortare och då blir lyckan maximal.

– Är det verkligen så? Som ung drömde jag om att bli rockstjärna. En Marshall-stack, två högtalare ställda på varandra och en förstärkare högst upp, var drömmen. En sådan hade Jimmy Hendrix. Senare skaffade jag det också … men jag vet inte om det gav mig den ultimata lyckan och inte blev jag rockstjärna heller.

Claes köpte också en Gibson Les Paul, en legendarisk elgitarr som främst används av rock- och bluesmusiker.

– Jag har träffat Les Paul som var en gudabenådad gitarrist. Han spelade på en jazzklubb i New York, över nittio år gammal. Jag var där flera gånger och efter en konsert fick jag äran att träffa honom och prata i flera timmar. Det var ett fascinerande möte med en fascinerande man. Det är sådana möten som för mig framåt.

Claes växte upp i ett frireligiöst hem och i barndomen tillbringade han många timmar i Missionskyrkan i Storvik. I dag har han ”någon form av tro”, som han uttrycker det.

– Jag vet inte vad det är, men jag är övertygad om att det finns något som är större än vi människor. I kyrkorummen finner jag alltid en ro. När jag är i New York brukar jag gå in i S:t Patrick’s Cathedral där och tända ljus för min pappa och min syster. De är döda nu.

Claes har en lägenhet i samma hus där dörrfirman tidigare hade kontor och lager. En porlande bäck slingrar förbi intill en stor uteplats.

– Många undrar hur jag kan lämna en sådan här vacker plats, men tänk vad många vackra platser det finns i världen, platser som jag ännu inte sett.

När Claes bestämt sig för att göra sig av med sina prylar sa hans mamma först att ”Tok heller, så kan man inte göra”. Men någon dag senare tillade hon att ”Det är ditt liv och du gör vad du vill med det”.

Du har fyllt femtio. Det handlar inte om vanlig mitt-i-livet-kris?

– Nej, det är djupare än så. Jag orkar inte längre vara en del av ett samhälle där samlandet av ägodelar verkar kväva så många. Jag vill verkligen släppa taget om det materiella.

Claes vet att det står en soffa hemma hos en kompis i New York och väntar. Och han har många vänner i Sverige. Kanske blir det lite småjobb här och där.

– Jag ska bara ta en dag i sänder.

Thomas Lerner

You may also like...

Translate »
Optimization WordPress Plugins & Solutions by W3 EDGE