Tid för eftertanke.

I hörnet av Blecker St. och Carmine Street, mitt i mysiga Greenwich Village, sitter jag och njuter av en kopp kryddig svart Chai. Värmen ger, som vanligt denna resa, en känsla av att sitta i en solig ångbastu. Här i Village verkar livet liksom lite enklare än i resten av New York. Lite mer tillåtande, man kan verkligen vara sig själv, se ut hur som helst och klä sig hur som helst. Här ser man verkligen alla sorters människor, skönt att bara sitta och beundra alla mina medmänniskor som flanerar förbi i en aldrig sinande ström. 6:e Avenyn brusar med sin trafik en bit bort men jag har min lilla oas här i hörnet, dricker te, käkar en sallad, dricker mera te, stannade så länge att jag blev inbjuden till en musikstund där i morgon, av det privatare slaget, jag går nog dit. Nöjd med livet.

Sov med öppet fönster i natt, lagom varmt och ganska lugnt mest hela natten, men när brandbilarna hade möte med sina vedervärdiga sirener i korsningen utanför mitt fönster, ja då var det bara att stiga upp. Känner ett stort lugn i New York denna gång, jag behöver ju inte jaga något. Behöver inte rusa runt för att hinna med alla sevärdheter, har ju sett dem förr, flera gånger t.o.m. Behöver inte jaga in på nästa bar, jag dricker nu inte och jag behöver ju inte springa runt och shoppa loss på en massa saker, jag har ju redan allt jag behöver och säljer ju allt annat, att köpa är inget behov längre. Så vad återstår då att göra? Jo att bara vara, betrakta, reflektera, verkligen se saker, uppleva allt och att möta människor, möten på riktigt.

Beslutet att sälja alla mina saker som jag tog under förra året har betydligt förändrat mitt liv. Genomförandet har lett till att förhöja min livskvalitet något helt galet enormt mycket. Känslorna inom mig är ett stilla lugn som det var länge sedan jag hade, om jag någonsin haft det. Jag har slutat jaga och när jag gav upp det så kommer det en massa bra saker till mig istället. Det får sköta sig själv på något vis, jag lägger mig inte i så mycket utan det blir som det blir, det blir som det är tänkt, allt är som det ska vara, härligt!

Att jag sitter och skriver detta i en reseberättelse om New York City kan verka underligt, men det hänger ihop. Till saken hör att jag har varit här så många gånger, både ensam och med andra. Men jag har aldrig haft detta lugn inombords och det bidrar till att just denna resa känns så speciell. Jag känner mig hemma, för jag kan ju staden, men jag upplever NYC på ett annat vis denna gång. Betraktar i stället för att jobba på att ta del och konstigt nog känns det nu som att jag verkligen ÄR en del av själva staden. Flanerar fram, sitter en stund på en bänk i solen och läser lite, tittar på folk, ler och får leenden tillbaka, tar en kopp te på en uteservering, köper kallt vatten i ett gatustånd. Går in i mina välbekanta gitarrbutiker, sätter mig ner och spelar lite, någon lyssnar och kastar ett uppskattat leende åt mitt håll, pratar med lite folk, kollar utbudet och känner mig nöjd, någon annan får köpa.

Kvällen råder nu och jag har hamnat på Starbucks, (gratis internet, kaffet ger jag inte mycket för!) blickar ut över korsningen 5:e Avenyn och 35:e gatan. Det är full fart därute med både bilar och människor som rusar fram, jag har mitt lilla hörn här och en stor Caffe Latte, min egen lilla vrå som jag med glädje delar med de som tittar förbi. Ska uppåt i centrum för att kanske träffa några vänner, det blir nog sent så jag kanske berättar om natten i morgon, vem vet.

Jag måste citera Per Bjurman på Aftonbladet, han som bidrog till att min nyfikenhet på staden växte fram:

Bara i New York barn, bara i New York.

 

You may also like...

Translate »
Optimization WordPress Plugins & Solutions by W3 EDGE